Inn an jag ger mig in på att berätta om vår första dag på URF, låt mig bara berätta lite om den så kallade ”reggaepubliken” i Sverige. Det verkar som om många har kommit in i det här bakvägen, alltså, det är deras gräsrökande som har lett dom till musiken, och inte tvärtom. Det finns till och med fjortisar som bara köper campingband för att kunna puffa gräs med svenska tolvstammare, och DOM ska vara måttstocken för vad ett fan av reggaepublik är.
Inte för att jag var världens gräsrökare till att börja med, det är inte min grej, men nu tänker jag ALDRIG MER AV PRINCIP RÖKA GRÄS! Jävla spån. Annars märks tre typer av estetik mest på fetivalen: röda dreads-hippies, kvasihiphopare och kickers med Old English-tatueringar på underarmarna. Om jag någon gång startar en reggaefestival ska jag införa dresscode. Skinheads kommer in gratis, inga vita människor får ha dreads och ”rastafärger” ska vara strängt förbjudna. Alla som kommer i säckvävskläder ska inte bara nekas inträde utan få en rejäl omgång för sin dåliga smak.
Först ut på scenen igår var Yellowman. Det är helt sjukt att karln överhuvudtaget kan prata, ännu mindre sjunga och uppträda. Hela spelningan sprang han fram och tillbaka som värsta atleten han sjöng hyfsat i ton och tog sig på kuken mer än någonsin. Bandets lilla hårdrocksimprovisation var lite sådär, men på det hela taget var jag impad av att snubben kör, och som det ser ut nu kommer fortsätta ett tag till.
Anthony B var gårdagens höjdpunkt, han dansade sjukt snyggt och missade inte en ton. När han körde ”Reggae gone pon top” kunde man nästan ta på atmosfären. Det fanns fortfarande hopp.
En som svek igår var gamle Gargamel. Han hade inget flås, han hötte mer med fingret mot scengolvet än vad han tittade på publiken, och den vita skjortan som var knuten runt magen känndes mer som något som Morrissey kunde ha haft på sig än karln som skrev ”Boom bye bye”. Det tog en halvtimme innan jag tröttnade på balladerna och Bob Marley-komplexet och stte mig utanför Skank-tältet med en dyr Corona för att vänta på clashen mellan Topaz och Immortal.
Det i sin tur var en historia för sig. Det känns som om Sverige inte riktigt är redo för soundclash, ens på en reggaefestival. Så det hela slutade som juggling med dubs istället för regelrätt clash. Vidare spelades inga exeptionella dubs heller. Coolast på hela kvällen var Topaz med sin Reel 2 Real dub, men om man ska döma vem som vann så borde det ändå vara Immortal som körde en bättre blandning, med högaktuella snubbar som Movado och Busy. Den definitiva mördaren var Immortals ”Bad boys” – dub.
Nu ska vi fixa grogg och gå och se L.U.S.T.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar