Den Eklektiska Gåvan Och Förbannelsen

Att reggaen har gjort ett bestående intryck på den västerländska populärkulturen går inte att ta miste på. Allt från den klycheartade bilden av glada rastafarianer som spelar oljefat, till överanvändandet av delay i technolåtar är manifestationer av den vite mannens reggaekonsumtion.

Just den vite mannens vilja att emulera karibisk musik och förena den med något annat har resulterat i en berg- och dalbana av kvalité. Allt från den mest betydelsefulla populärmusiken genom tiderna till några av de fulaste marginalerna har uppstått när engelsmän, jänkare och annat pack har försökt sig på att blanda in dancehall, reggae, calypso och soca i deras version av vad som är bra musik.

För att vi är en allvetande källa till god smak, tänkte vi visa tre bra och tre dåliga exempel på hur man blandar reggae med annan populärmusik. Vi börjar med dom bra.

1. Jamtech Fundation: Reggae, och framförallt dub är en föregångare till den oderna elektroniska dansmusikens produktionsstil. Det är många som har försökt sluta cirkeln, och resultaten har, som det brukar göra varierat. Inte förrän Mastah L och DJ Niceniss insåg att det inte finns några rtiktiga stålar att tjäna på redig svensk reggae och dancehall och gav sig hän till blogghype har detta gjorts rakt igenom framgångsrikt. Jamtech foundation är som ett amerikanskt filmbröllop av techno, house, reggae och dancehall: something old, something new, something borrowed and something green yellow and black. Ni kan ladda ner deras mixtape på Discobelle.net.

2. The Bug (Och resten av den brittiska dubstep/grime/dnb rörelsen): Anledningen till att just Kevin Martin får representera den "nya engelska dansgrejen" är att han var tidigt ute och är väldigt underskattad. Kolla in The Bugs Myspace.


The Bug ft. Warrior Queen - "Aktion Pak"

3. The Clash: Det enda bandet som spelar någon roll. The Clash var fanatiska reggaenördar, och det är dom som bär skulden till att det överhuvudtaget blandas reggae med annan musik idag. Till och med alla äckliga skapunk revivalist-band från 90-talet har The Clash att tacka för att reggae och punk ens kom i kontakt med varandra. Det Clash gjorde helt rätt att de aldrig försökte utöva reggae, utan att de tolkade reggae utifrån hur de upplevde det. Något fler borde ta till sig, så vi kunde slippa alla de dåliga exemplen jag tänker ta upp en bit ner.



Och nu över till skamfläckarna:

1. Skindred: Metal och dancehall är INTE lika med sant. På varsit håll kan de båda vara väldigt trivsamma upplevelser, men inte ens Bad Brains, hardcorevärldens första och bästa rastafarianer hade den dåliga smaken att blanda in dist i det hela. De började göra ojämna och dåliga skivor istället med hälften reggae- och hälften hardcorelåtar. Så vettiga är inte Skindred. De envisas istället att toasta över Limp Bizkit - liknadnde ljudbilder och resultatet blir pannkaka.


2. Bob Sinclair: (och all annan ostig electrohouse som använder sig av reggaevocaler): Ihåligt och äckligt. Nuff said.



3. Matisyahu: Egentligen förtjänar Matisyahu en separat hatpost, för det är så mycket fel på honom att jag inte vet vart jag ska börja. För att fatta mig kort, blandningen av Inner Circles ostigaste sunshine- stunder och collegerock á la Smash Mouth är bara rakt av dålig. Att han har fått kommersiell framgång är inte bara en nagel i ögat, det är bara en bekräftelse på att världen är ett skitställe som förtjänar alla finansiella kriser och domedagar som kommer.